Zambia - en mfs-uppsats!: juni 2008

Hej allesammans!
Tack så mycket för att ni har tagit er tid att följa med på vår resa till Zambia.
Nu är vi hemma igen och har börjat att svettas med uppsatsen. Jag i min enfald trodde att jag skulle få en del tid på jobbet att skriva eftersom somrarna är rätt lugna, men denna verkar inte bli så, så läget är aningens stressat för tillfället! :0) Hela helgen kommer att ägnas åt skrivande för att komma ikapp lite.

Jag hade tänkt att berätta om den sista dagen i Zambia som tillbringades på MusaMaria daycentre. Ett dagcenter för föräldralösa barn där de får mat, möjlighet att gå i skola och ett ställe att vara på dagarna. De flesta går sedan hem och sover hos sina morföräldrar då barnhemmet är för litet för att kunna erbjuda dem sängplatser.

Det är en eldsjälv vid namn Elasto som efter att ha arbetat som revisor i många år bestämde sig för att försöka göra någonting åt all den misär många barn lever i då deras föräldrar dött i AIDS eller bara är utfattiga. Man kan inte bli annat än glad när man träffar honom, full med energi och nära till skratt är han hela tiden när han talar så varmt om barnen.

Väl framme vid barnhemmet blir jag smått chockad, jag vet itne vad jag väntat mig, men vi kliver in i ett väldigt litet hus där rummet inte är mer än 20kvadrat, och där är det fullproppat med barn, alla får inte plats i rummet utan bråkas om vem som ska stå i dörren. Jag skulel kunna berätta hur mycket som helst om dessa fantastiska barn, som trots deras förutsättningar har en otrolig livsglädje! Mne de är i stort behov av pengar, Elasto, föreståndaren hyr huset som är väldigt dyrt, egentligen skulle han vilja ha råd att bygga ett större hus till barnen. Mat är en annan bristvara, de har ett matschema som de försöker följa för att barnen ska få i sig rätt näring. Men som när vi var där stod det ris och korv på menyn. Men som Elasto sa, idag har vi varken ris eller korv så det får lov att bli gröt. De kokar en stor gryta, de yngsta får börja att äta medan de äldsta till sist äter vad soms finns kvar i grytan. Det ät hjärtskärande att se, och jag ska verkligen försöka hjälpa dem med vad jag kan. Om någon mer känner sig manad att lämna ett bidrag är det bara att ta kontakt med mig så kan vi försöka samorganisera något. Det finns en svensk kvinna som jobbar med insamlandet till ett nytt hus för dem, och jag ska försöka ta kontakt med henne och vad som kan göras! om någon är intresserad vill de väldigt gärna ha frivilliga volontärer till dagcentret.

Slutligen vill jag bara säga att zambia är ett fantastiskt land på många sätt, man slås av den värme och generositet som finns. Deras tidsuppfattning kan man ibland bli galen på, men å andra sidan har vi mycket att lära av dem när det kommer till att njuta av livet. All frukt och grönsaker är förmodligen de godaste jag ätit, särskilt avokadon och mangon! Jag har sett och lärt mig otrolig mycket och jag är väldigt tacksam för denna upplevelse, som är svår att förklara med ord. Jag ser fram emot att åka tillbaka någon gång för att gå på safari igen, samt besöka barnhemmet och träffa alla de trevliga människor man lärt känna.

Nedan är lite bilder från barnhemmet.

Alla vill vara med på bild! =)

Alla barnen söker sig till en, man märker att närhet är något som de inte får så mycket av. Den lille tjejen i mitt knä, Messi, ville jag så gärna ta med mig hem. Hennes föräldrar har dött i HIV, hon är troligen oxå smittad, hon satt i mitt knä nästan hela tiden, och somnade till slut där. Det var så svårt att lämna henne.